Jag åt en rejäl omelett till frukost, drack ett par glas vatten och for ner till Actic. Jag klev upp på bandet och gjorde som jag brukar, gick raskt i 500 m för att bli lite varm.
När det sen var dags att nollställa bandet och börja jogga kände jag mig lite lagom kaxig och klickade upp p 8,2 direkt. Visserligen skiljer det inte mycket mellan 8,0 och 8,2 (11 sek/km) men rent mentalt känns det bättre och snabbare med 8,2. *L* Jag lovade mig själv att sänka vid 3 km om det skulle behövas. Men benen rullade på, utan större svårigheter alls. Så underbart!
Vid 4 km kände jag mig säker på att klara de 8 km, så pass säker att jag till och med började hoppas på att kunna göra mer än milen. En elva, så där på blanka söndagen skulle inte sitta fel.
Vid 8 km tvivlade jag inte på att jag skulle kunna ta en elva, och jag hade fortfarande inte sänkt farten utan rullade på i 8,2. Vid 10 km insåg jag att jag hade tolvan inom räckhåll och malde på i 8,2. När jag passerat 11 km höjde jag till 8,4, mest för att det började bli så enformigt att stå där på bandet och trampa. Jag ville gå i mål, hinka i mig vatten och sen åka hem och duscha.Jag fortsatte höja lite så där försiktigt och de sista 200 m var jag uppe i 9,0. Vid 12 km var det skönt att stänga av bandet. Visst var jag trött, men inte helt slut.
Nu känner jag att jag börjar få utdelning av allt nötade i vinter, det där trista tragglandet när jag känt att jag tränat och tränat och ändå inte blivit varken snabbare eller fått mer uthållighet. Oj, vad jag är glad att jag inte gett upp, att jag fortsatt trots att jag tvivlat så många gånger på mig själv och min förmåga.
Frågan är vad det beror på. Antagligen är det en kombination av att jag tränat regelbundet och att jag äter bättre nu tack vare Viktväktarna.
Så, nu är det bara drygt 80 dagar kvar till Göteborgsvarvet, men just nu känner jag mig inte panikslagen. Kära nån, det är klart jag fixar det!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar