Ny adress...

Jag flyger vidare, och bloggar från och med i dag på:

http://www.alltomlopning.se/blogg/carina_e/

Men jag fortsätter jogga in pengar till Cancerfonden - och det hoppas jag att fler gör :-)

En bild säger mer än en väldig massor ord... :-)

Åh, det finns hopp om våren

Klarblå himmel... vindstilla... ledig dag... PERFEKT för en löprunda, eller hur...

Visserligen var det strax under minus, vilket fick mina luftrör att protestera, men det valde jag att strunta i. Okej att jag fick gå bitvis, men jag genomförde rundan och det var ändå ren njutning.

Tittar man på tiderna är det rätt tydligt att det blev varmare mot slutet och då tyckte även luftrören att det var okej att vara ute.

Nu är det bara 47 dagar kvar till Göteborgsvarvet, 47 dagar med mycket träning och  bra mat men utan sötsaker.

Ordning på torpet!

Med knappt 50 dagar kvar till Göteborgsvarvet börjar jag få en släng av noja. Vad är det jag har gett mig in på?!? Hur dum kan man bli?!?

Nu är det liksom bara att göra nån form av damage control. Rädda det som räddas kan, liksom.

Från och med måndag blir det hårdkörning vilket innebär en jäkla massa träning och inget godis eller andra sötsaker. 

Maten ska skötas, så mycket som möjligt i alla fall. De enda undantag jag ska göra vad gäller att äta vettigt är de hotellfrukostar som kommer att erbjudas under de två hotellhelger som är inplanerade. Å andra sidan har de gym på det hotell som vi ska bo på till helgen så träningskläderna får följa med.

Om jag klarar det (nä, inte OM - NÄR jag klarar det) så ska jag köpa den där GPS-klockan jag vill ha, alldeles lagom till Göteborgsvarvet.

7 veckor, knappt, det är inte mycket - det fixar jag! 

Nästan fredag, liksom

En fördel med att jobba på schema är att man kan få lediga dagar så där mitt i veckan. Jag slutade kl 13 i dag och är nu ledig till lördag morgon. Helt perfekt.

Jag inledde min lilla långledighet på bästa tänkbara sätt - genom att jogga.

8 km på löpband är kanske inte kul, direkt, men det är skönt. Dessutom har jag fortfarande svårt att få till joggingen utomhus, så det blir liksom svettigare och bättre på löpbandet.

Jag började direkt på 8,5 (varför tveka, liksom) och malde på. Efter 30 min höjde jag till 8,6. En skillnad så liten att den inte känns, ju. Till en början. Efter 35 min höjde jag till 8,7 och sen 8,8 vid 40 min. Vid 45 min klickade jag upp till 8,9 men då började jag ta slut. Jag fick vika mig och klicka ner till 8,5 ett par minuter (men häftigt ändå att jag ansåg 8,5 vara vilo-tempo) men sen spurtade jag in i mål.

Jag gick i mål på 55,20 min och jag tog verkligen ut mig för de sista 300 m mådde jag riktigt illa. Hade det varit ytterligare 200 m hade jag nog kräkts lite, så nära var det. Härligt! För det betyder att jag faktiskt kan ta ut mig fast det är jobbigt, jag viker mig inte för latmasken varje gång.

Väl hemma firade vi en lätt försenad våffeldag (eftersom jag jobbade i går) och nu sitter jag här i soffan,  så där skönt slut, och vet att jag är ledig i 3 (tre!) dagar.

Livskvalitet!

Solen tittade fram!

Okej, det är inte i snöväder som det är trevligast att ge sig ut och jogga. Då är det snarare så att kroppen signalerar "vad håller du på med, gå in och lägg dig i soffan" istället. Men men, det gäller bara att visa vem som bestämmer :-)

Jag tog dock en kort runda i dag, drygt 4 km. Det var halt och det var kallt, men solen tittade fram så jag kände ändå att det var skönt. Dessutom är det extra skönt att komma hem när man liksom känt motstånd att ge sig ut. Man kan känna sig lite stolt över att man vunnit över både latmasken och vädret, på nåt vis.

Men en ännu bättre bonus är ju att jag nu har joggat ihop så pass många kilometer att det var dags att putta över lite pengar till Cancerfonden igen. Nu är vi drygt halvvägs till nästa tusenlapp.

BRA JOBBAT!!    

VAR ÄR VÅREN??!?

Det är inte kul att vakna och dra upp persiennen och se att det virvlar ner snö. Det är trots allt slutet av mars och hela kroppen skriker efter vårsol och värme.

Nu är ju vädret värdelöst att gnälla på så det är bara att gilla läget - eller i alla fall stå ut.

Jag jobbar kväll/natt så jag har ledig förmiddag och den ska ägnas åt en runda med joggingskorna. Känns ju så där lockande när snön yr men jag har ingen bil i dag så nåt löpband på gymmet är inte aktuellt. Alltså får det bli utomhus, och helst bland hus där det är lite mer vindstilla.

För att ladda upp inför rundan åt jag en underbart god frukost: en smoothie och ett par mackor. Vi har en perfekt smoothie-mixer, den är nästan för bra för det är så lätt att göra en smoothie i den så det finns en stor risk för överätning. *L*

2 dl yoghurt, frusna bär, lite proteinpulver och psylliumfrön. Kan det bli enklare?

Ledig måndag - eller nåt...

Efter en helg som bestått av 26 timmars arbete ser jag nu fram emot en ledig måndag.

Eller, ledig och ledig... jag ska upp tidigt för att hinna med ett träningspass som jag nu sett fram emot i flera dagar. Jag ska nämligen testa en sak som jag inte testat förr - ett slags distanspass.

Jag ska ut och jogga/promenera i 2 timmar. Jag brukar inte planera tiden utan distansen, men i morgon är det tiden som gäller.

Sen är det bara hem och duscha, åka ner på Viktväktarna, hem och äta lunch, tvätta...

Ledig var det, ja...

Det är väl attan vad det smälter långsamt...

http://www.skovde.se/_Start/Webbkamera/Billingens-fritidsomrade/

En sjua med en motvillig kropp

I morse klev jag upp tidigt trots att jag har ledig dag. Redan vid 8 hade jag petat i mig frukosten. En ledig dag.... oj oj oj.

Väl på Actic klev jag upp på bandet och kände ganska snart att kroppen inte alls ville motionera i dag. Jag valde att inte lyssna på det örat, utan höll mitt tempo (8,5) och lät benen gå. Men OJ så tungt det kändes. Vid 3 km var det väldigt nära att jag fick börja gå en bit, det var som om benen var fyllda med cement. Jag höll ut och vid 3,5 höjde jag farten lite och gjorde en ganska lång spurt upp till 5 km. Då var det så det ven i öronen, kan jag säga. 500 meters promenad och sen på´t igen bara.

7 km klarade jag av, men de sista 300 m var det definitivt bara på vilja, då skrek kroppen att den ville lägga sig ner och bara dö.

Att jag nu, några timmar senare, sitter här och mår illa, känner mig hängig och illamående beror - absolut och helt klart - på att jag tog ut mig på löpbandet. Det har inget att göra med att det går maginfluensa på jobbet.

Hallå, var är våren?

När man ser detta känns det låååångt tills det är möjligt (i alla fall trevligt) att springa på Billingen igen.

Nu är latmasken lite irriterad

Jag började dagen med en sväng på löpbandet. Helt otroligt, jag valde att gå upp 2 timmar tidigare än jag egentligen behövde för att hinna träna. Jag blir faktiskt imponerad själv.

5 km i ett helt okej tempo. De första 4 km körde jag i 8,5, sen höjde jag så de sista 200 m var det nästan tunnelseende. Härligt! Sen satt det fint med frukost, kan jag säga.

Efter frukosten åkte jag till jobbet för några timmars möte, innan jag for hem och petade i mig lite ätbart. En timme hemma hann jag med, sen var det dags att byta om och åka tillbaka till gymmet för ett pass med PT-Bella.

Min kära PT hade utformat ett program som såg ganska snällt ut, bara 3 block. Jo tjena!

Första blocket innehöll utfall på stepbräda, benböj med balansboll, armhävningar i trx (shit, det där trx är inte att leka med!) och hopprep i 30 sekunder. Detta kördes 3 gånger.

Block 2 innehöll lårcurl med balansboll, upphopp på stepbräda, cirkla med hantlar och planklöpning i trx (där var den där jäkla trx igen!). Även detta block kördes 3 gånger.

Sista blocket innehöll hantellyft sida/framåt, rotatorcuff och roddrag + sidolyft mot låda.

Jag räknar kallt med att mina axlar kommer att protestera i morgon, men det är smällar man får ta för i dag har latmasken inte haft det så lätt.

En snabbis innan jobbet

Trots att det inte blev som jag hade tänkt mig, en längre runda i solskenet, blev det i alla fall en runda. Jag tycker nog att det är bättre med en kort runda än ingen alls, om du förstår hur jag menar. *L*

Alltså tog jag på mig mina snygga skor och drog i väg. Benen kändes lätta och vägen jag valde var rätt snäll, så jag höll ett bra tempo. De första 2,5 km låg jag på 7 min/km i snitt. Sen kom jag till en seg motlut med en rejäl motvind, och då kurkade liksom motorn en aning... Men det var ändå en väldig skillnad mot i går, då lungor och luftrör pep som på en gammal, ostämd kyrkorgel.

Men jag skuttade (hm, nå ja..) runt i 4 km och snittfarten blev 7.15 min/km. Det tål ju att jämföras med gårdagens runda, där jag snittade på 7.39.

Det är tur man är flexibel

Jag har haft sovande jour i natt, och det är ju en sanning med viss modifikation för sover så mycket jag gör jag inte. Varenda litet knäpp i huset får mig att vakna till, så när jag går av är det rätt skönt att åka hem och bara vara.

På dagens to-do-lista stod: vila, äta, jogga, handla, tvätta, se på tv, sova kl 21.30...

Jag hann till äta, sen ändrades planerna. De ringde från jobbet. Tre av mina åtta kollegor är hemma så det är klar brist på folk.

Shit happens, och jag har ett fantastiskt bra jobb, så jag tar min joggingrunda, duschar och åker sen och jobbar fram till 22.

Soligt värre

Det blev en utomhusrunda i alla fall - solen sken ju så lockande. Men, det var några minusgrader och min astma är inte helt kompatibel med minusgrader så jag lät som en dåligt stämd blåsbälg på slutet. Men vad gör det? Jag joggade 7,5 km och det var skönt att känna att benen var pigga även om lungorna inte var med på noterna.

Efterlysning!

I morse när jag klev upp var det 11 (!) jäkla minusgrader ute. På allvar - elva! Nu börjar det bli löjligt, jag vill ha vår och värme. Var är den??

Snabbt bestämde jag mig för att göra om den planerade utomhusrundan till en inomhusnötning på löpband. (Det ändrade jag dock igen efter en timme då solen skiner från en klarblå himmel och det nu är nollgradigt.)

Men först var jag i väg och tog ett blodsocker. Eftersom jag har legat i riskzonen för diabetes, med ett fastesocker på 6,4 (det ska ligga under 6 för att vara normalt, men över 7 för att klassas som diabetes) så går jag på koll emellanåt genom en diabetesstudie som de har här i Skövde. Sedan jag gick med i studien har jag sänkt mitt fastesocker till 5,6 genom regelbunden motion.

I morse var det däremot en aning högre, 5,8. Fortfarande under den där heliga sexan, men ändå högre än det varit. Jag tror inte att 0,2 är någon större förändring, men ändå. Det stör mig, det gör det.

En shoppinghelg i Göteborg

Helgen tillbringade jag i Göteborg. Jag älskar att bo på hotell, och Gothia Tower är definitivt inget undantag. Deras frukostbuffé är absolut en av de bästa jag nånsin ätit. De har en fruktsallad som är kriminellt god.

Förutom att äta så shoppade vi - massor!

KappAhl såg ut som en minnesbild från 80-talet, helt fylld med pastelliga kläder. Så underbart, så vårigt, så glatt. Givetvis handlade jag där. Ett linne, en tröja och ett par byxor. Min garderob är i princip svart/grå med lite inslag av beige så gissa om nyinköpen kommer att lysa upp.

Nu kan man ju inte bara köpa kläder till att jobba i eller glida runt på stan i. Även träningskläder behövs (eller, ja.. behövs och behövs... men det är kul att köpa).

På Intersport hittade jag en träningströja som jag tittat på flera gånger, men varit för snål för att köpa tidigare. Nu var den på rea, och 199 kr var liksom oemotståndligt bra pris - så nu är det min. Titta så vackert bollnäs-orange-och-blå den är :-)

Men det absolut bästa jag köpte var nog ändå de här underbart snygga - och sköna - joggingskorna. De är dämpade så det känns som att gå på luft. De sitter som om de är gjorda för just mina fötter.

De här ska få mig att nå mitt nya mål, att jogga minst 25 km i veckan,

Nästan som julafton...

I helgen gick jag loss på en av mina favoritsidor på nätet - Sportamore.se. Där finns hur mycket som helst, nästan lite för mycket, för det tar en evig tid att klicka sig igenom allt. Dessutom finns det en risk att det blir dyrt, för oj så mycket jag vill köpa. Men det är det värt - LÄTT! Att de sedan har en leveranstid på bara en dag eller två höjer ju betyget ännu mer.

Röhnisch är nog mitt favoritmärke vad gäller tights. De har en modell som liksom håller allt på plats. För oss med en aning fyllning runt lår och rumpa är det skönt med ett par stadiga brallor när vi joggar, och deras serie Shape är helt fantastisk. Dessutom är de rätt höga i midjan så även magen hålls på plats.

Nu är det ju väldigt inne med kompressionskläder och givetvis vill jag prova även det, så jag klickade hem ett par såna tights också. Jag har inte testat att jogga i dem än, men när man väl ålat sig i byxorna var de väldigt sköna att ha på sig i alla fall. De känns väldigt tighta och tunna, men det är säkert en vanesak. Jag vet att jag kände mig naken i tights också i början, men nu älskar jag att jogga i såna (man får väl unna sin omgivning lite underhållning, för sexigt är det inte).

En ny tröja köpte jag också. Det är inte en vanlig funktionströja utan det är - och håll i er nu, för nu blir det tjusigt - Heatgear med överlägsen fukttransport.


Dessutom slängde jag med ett par kortbyxor. Inte nog med att de är sköna, kolla in vilket himla bra namn de har!

Än finns det hopp :-)

Eftersom jag varit ledig i dag planerade jag in ett tidigt pass på Actic. Jag lämnade bilen för lite justeringar och gick till gymmet, en uppvärmningspromenad på 4 km.

Väl på gymmet klev jag upp på bandet och (utan att ha lärt mig ett dugg, liksom) klickade jag upp farten till 8,3 direkt. Att jag sedan höjde till 8, 4 och sen till 8,5 visar väl på hur svårlärd jag är...

Men i dag svarade kroppen bra, trots att jag redan hade 4 km i benen, så jag matade på. Efter 3 km blev jag kissnödig vilket ju knappast ingick i min plan, men jag fortsatte. Löpbandet går max 60 min, sen måste man starta om det (fånigt värre, men jag har inte lyckats hitta nån ta-bort-knapp för det) men eftersom jag har ca 57 min till 8 km är det lagom att nolla bandet där. Då passade jag på att ta en liten kisspaus också, för att kunna fortsätta.

Jag hoppades på en mil sammanlagt, men kände samtidigt att benen, framför allt höfterna, var lite möra efter promenaden. Jag drog i gång bandet på 8,3 och körde på... jag kan ju säga att det inte var riktigt lika lätt att komma in i rytmen efter pausen. 4 km promenad och 8 km jogg kändes liksom.

Men - Just Do IT, liksom. 5 km till ville jag gärna klara. Det skulle betyda 13 km och det har jag bara fixat en enda gång i hela mitt liv.

Däremot fegade jag lite och vågade inte höja för mycket. Jag höll 8,5, med en förhoppning om att kunna höja lite den sista kilometern för att klara en femma under 35 minuter. (ja, jag vet att jag inte är någon sprint *L*) När jag hade en kilometer kvar höjde jag en aning, men oj så slut jag var.

34,27 tog sista femman och sammanlagt fixade jag 13 km på 91 minuter - det är jag grymt nöjd med!

Ett besök på Viktväktarna visade att motionen ger resultat. -2,3 kg på 2 veckor och sammanlagd viktminskning på 5,6 kg på 4 veckor - och det utan att jag egentligen slår knut på mig själv.

En macka på stan för att ladda med ny energi och sedan 4 km promenad för att hämta bilen igen.

Behöver jag säga att mina ben inte vill göra så mycket mer i dag...?  *L*

Ja men visst, jag höjer lite...

Eftersom jag klarade 12 km nästan utan problem häromdagen tyckte jag väl att dagens kamp på löpbandet skulle gå minst lika bra... och det gjorde den...Till en början, i alla fall...

Jag började givetvis med att gå 500 m för att bli lite varm, sen laddade jag på i 8,2 (min nya standardfart). Efter ett par km tyckte jag att det gick så himla bra, så då höjde jag till 8,4. Bra jobbat, Carina!

Bara för att jag - EN GÅNG - klarat att jogga över milen innebär det liksom inte att jag är redo för vad som helst. Jag tog slut, helt enkelt.

Egentligen orkade jag fasen inte mer än 5,5 km men jag bara vägrade ge mig innan 8 km.

Den sista biten gick jag bara på ren vrånghet, och det var nog mer tur än skicklighet att jag inte ramlade, men i mål kom jag - och det på nytt PB (57 min).

Dessutom har jag i dag satt in 2 nya hundralappar till Cancerfonden, vilket känns himla bra!

Vilken lat vecka

Denna vecka har jag inte motionerat alls. Det kan visserligen bero på att jag arbeta drygt 45 timmar på 4 dagar. Det har liksom inte blivit tid för så mycket annat.

Men, i dag är det ändring på det. Jag har sovit som en klubbad i natt och nu har jag liksom inget att skylla på, nu är det bara att ta på sig träningskläder och bege sig ner till Actic för en dust med löpbandet.

Även om det, just nu, känns rätt motigt ser jag fram emot såväl svettandet som känslan efteråt.

Jag planerade en åtta, hoppades på en tia men tog en tolva!

Eftersom jag kände att kroppen svarade så pass bra i fredags såg jag fram emot att få jogga i dag, fast utan att peta i mig nån hostmedicin innan.

Jag åt en rejäl omelett till frukost, drack ett par glas vatten och for ner till Actic. Jag klev upp på bandet och gjorde som jag brukar, gick raskt i 500 m för att bli lite varm.

När det sen var dags att nollställa bandet och börja jogga kände jag mig lite lagom kaxig och klickade upp p 8,2 direkt. Visserligen skiljer det inte mycket mellan 8,0 och 8,2 (11 sek/km) men rent mentalt känns det bättre och snabbare med 8,2. *L* Jag lovade mig själv att sänka vid 3 km om det skulle behövas. Men benen rullade på, utan större svårigheter alls. Så underbart!

Vid 4 km kände jag mig säker på att klara de 8 km, så pass säker att jag till och med började hoppas på att kunna göra mer än milen. En elva, så där på blanka söndagen skulle inte sitta fel.

Vid 8 km tvivlade jag inte på att jag skulle kunna ta en elva, och jag hade fortfarande inte sänkt farten utan rullade på i 8,2. Vid 10 km insåg jag att jag hade tolvan inom räckhåll och malde på i 8,2. När jag passerat 11 km höjde jag till 8,4, mest för att det började bli så enformigt att stå där på bandet och trampa. Jag ville gå i mål, hinka i mig vatten och sen åka hem och duscha.

Jag fortsatte höja lite så där försiktigt och de sista 200 m var jag uppe i 9,0. Vid 12 km var det skönt att stänga av bandet. Visst var jag trött, men inte helt slut.

Nu känner jag att jag börjar få utdelning av allt nötade i vinter, det där trista tragglandet när jag känt att jag tränat och tränat och ändå inte blivit varken snabbare eller fått mer uthållighet. Oj, vad jag är glad att jag inte gett upp, att jag fortsatt trots att jag tvivlat så många gånger på mig själv och min förmåga.

Frågan är vad det beror på. Antagligen är det en kombination av att jag tränat regelbundet och att jag äter bättre nu tack vare Viktväktarna.

Så, nu är det bara drygt 80 dagar kvar till Göteborgsvarvet, men just nu känner jag mig inte panikslagen. Kära nån, det är klart jag fixar det!

Söndagsnöje

I morse (eller ja, kanske var det förmiddag) petade jag i mig en rejäl omelett och nu bara väntar jag på att den ska landa. Sen ska jag åka ner på Actic och köra en runda på löpbandet. Antagligen är det korkat att inte jogga utomhus i dag, för solen skiner och det är helt underbart väder.

Men, nä, trots allt är det bara runt nollan ute och jag dras fortfarande med min hosta. Kanske är det inbillning men jag tror att hostan inte blir direkt bättre av att gödslas med en massa kalluft, så jag håller mig på bandet.

Jag hoppas på minst 8 km i dag. Med tanke på att jag tog 7,5 km med Cocillana i kroppen borde det gå, eller hur? *L*

Host host host

Jag tänker inte påstå att det är KUL att jogga, men det är så jäkla skönt - särskilt när man känner att kroppen svarar på rätt sätt.

Eftersom jag har en hosta som halvt sliter ut lungorna ur kroppen på mig har jag fått hostmedicin, och inte vilken hostmedicin som helst utan den bästa - Cocillana Etyfin.

Alla som har provat den vet nog att den är effektiv, mycket effektiv, den riktigt golvar både hostan och hostinnehavaren.

Min vana trogen, att handla först och tänka sen (i bästa fall), gjorde att jag tog en hutt i morse för att slippa hosta sönder mig. Sen åt jag frukost - och kände hur kroppen bara segade ner i nån form av viloläge. Nu hade jag ju planerat att jogga på förmiddagen och det ville jag inte ändra på fast jag knappt höll mig vaken. Alltså packade jag väskan och tog bussen ner till Actic i alla fall.

Upp på bandet, rask promenad 500 m för att bli varm och sen var det bara att köra i gång. Det gick bättre än jag trott. Benen rullade på och flåset fungerade, men det var liksom segt, som i dimma på nåt vis. Jag körde i 8,1 och bestämde mig för 5 km - minst. Det enda jag var lite uppmärksam på var ifall jag skulle känna av Cocillanan på nåt oväntat sätt, så jag var beredd på att låta kroppen bestämma. Men det gick bra. Vid 5 km hade jag kraft kvar och siktade på 1 km till, men vid 6 km fanns det mer att ge så jag körde 1 km till. Då höjde jag dessutom till 8,4 och sedan till 8,6 och 9,0. Vid 7 km tänkte jag ta 500 m nedjogg så då klickade jag ner till 7,6 men det blev så tråkigt så jag blåste på igen och körde med full fart (med mina mått mätt) de sista 300 m upp till 7,5 km. Då gav jag mig för då började jag må lite illa.

Rejält svettig, och ännu mera nöjd, stapplade jag ut i omklädningsrummet och bara njöt av att känna mig duktig.

På söndag blir det jogging igen - då utan Cocillana i kroppen.

Trevlig fredag på er!

Gå eller höja - det är frågan...

Eftersom min förkylning trivs med mig så verkar den inte ha några planer på att försvinna, så jag tog med den ner till Actic i dag för en sväng på löpbandet. Man är ju inte så där super-taggad på träning om man hostat halva natten, men man kan inte bara göra det som är roligt. *L* En femma ville jag fixa i alla fall.

Upp på bandet och en rask promenad på 500 meter, sen var jag redo. Jag körde på i 8,1 vilket är den fart jag har lycktas hålla de senaste gångerna, och det funkade väl men det var ingen njutning.

Redan efter ett par kilometer kändes det tungt och jag började förhandla med mig själv. "Kör till 2,5 så får du sänka farten sen". När jag närmade mig 2,5 ändrade jag till "Kör till 3 får du gå 500 m sen".

När jag kom till 3 km hade jag liksom två val: antingen gå 500 m och hämta igen mig - eller höja farten så jag kom i mål nån gång. Alltså höjde jag till 8,4. För mig är det farten jag håller halvvägs in i slutspurten, så det var ju en utmaning, men vad då....

När jag hade 1500 m kvar kom min PT förbi och kastade ett öga på displayen. Hon lovade (hotade?) att komma tillbaka och spurta mig in i mål, och det gjorde hon.

Vid 600 m kvar började hon klicka på fart-höjnings-knappen som om den vore en jäkla morse-signals-mojäng. Fy fiskmås vad det gick undan. De sista 200 m är jag inte säker på att jag andades, men jag höll i alla fall ett tempo på 10,0 - och jag klarade det!

Att jag sedan knappt tog mig ner från löpbandet efteråt behöver man ju prata om, eller att jag satte mig att vila innan jag orkade gå ut till bilen.

Är man på gymmet ska man bli svettig och slut - eller hur?

Jobba - en bra viktminskningsmetod

När jag åker till jobbet måste jag ta med mig allt jag ska äta eftersom jag jobbar i en liten by utan affär eller kiosk. Det är himla smidigt, för då kan jag planera exakt vad jag ska äta - och sen hålla det.

I dag har jag ätit frukost hemma, kaffe och mackor. Lunch och middag ligger i matlådor, redo att ta med till jobbet och så slänger jag med en apelsin att ta till ifall jag behöver nåt extra innan jag får åka hem (kl 22).

Perfekt!

Host, host, snörvel

Givetvis har jag lyckats dra på mig nån liten elak bacill så jag går här och hostar och snörvlar.

Fast ibland för man blunda för det, och eftersom jag inte har ont i halsen valde jag ändå att åka ner på Actic för att svettas lite. Att jogga när man halvt hostar lungorna av sig verkade dumt, så jag klev upp på min gamla kompis TreadClimber. Svetten droppade redan efter några minuter - så skönt! Dessutom kände jag att jag orkade mycket mer än jag trott så istället för 60 min TC klev jag av efter 45 min och klev upp på löpbandet istället. 15 min på löpbandet och det i en fart som jag brukar hålla, dvs 8,0. När det var några minuter kvar höjde jag dessutom till först 8,4 sedan 9,0. Då tyckte tydligen min PT att jag såg för pigg ut så då var hon där hon fipplade lite också och vips var jag uppe i 10,0 för att sedan spurta in i mål på 10,5.

Och det gick bra! Ha! Det var riktigt skoj, och det är ju så underbart när man känner att kroppen svarar på det man gör.

Men jag lovar att efter 45 min TC och sedan 15 min löpband var jag en värdig deltagare i Miss (s)We(a)t-shirt.  

UNDERBART!

Efter en del velande så valde jag att plocka med mig min mp3-spelare och åka ner till Actic för att ställa mig på löpbandet. Jag lovade mig själv att det skulle räcka med 5-6 km, men fasen inte kortare.

Jag gick först 500 m för att värma upp, sen var det dags. Som en bra början så kände jag att löpbandet jag valt ryckte emellanåt, alltså bytte jag band efter ett par hundra meter. Band nummer två gick smidigt och bra, tills jag lyckades komma åt nödbromsen efter ca 500 m men det var bara att knäppa igång igen och fortsätta. Det var liksom inget som störde, utan jag insåg bara att det var en sån dag. *L*

Jag satte bandet på 8,0, det brukar vara lagom för mig. Då har jag dessutom lite marginal att sänka om det blir för jobbigt, men i dag bara flöt det på. Vid 4 km började jag leka med farten, så jag höjde 0,1 för varje 100 m. Vid 5 km var jag alltså uppe i 9,0 och det är snabbt för mig, men sen var det dags att jobba sig neråt på samma sätt.

När jag hade 200 m kvar kände jag att jag hade mer att ge så jag höjde till 9,5 och de sista 70 m spurtade jag i 10,0. Jisses vad jag tyckte det gick snabbt, benen gick ju som små trumpinnar.

I dag hade jag, helt klart, kraft kvar när jag gick i mål, men jag valde ändå att ge mig vid 6 km. Tänk om det alltid kunde kännas så här att jogga, som om benen har obegränsat med energi och flåset funkar som det ska.

I morgon ska jag jogga utomhus för nu har gångbanorna nog blivit lite trevligare eftersom vi haft töväder ett par dagar.

I-landsproblem

Ska jag jogga ute i snön, där det är tyngre men inte lika tråkigt, eller ska jag jogga inne på Actic, där det är lättare men SÅ tråkigt...?

Där satt den!

I dag åkte jag ner på Actic för att nöta löpband. Jag hade laddat min lilla mp3:a med en ljudbok för att ha nåt roligare att tänka på än hur trött man blir och hur tråkigt man har där på bandet.

Första spåret i ljudboken gick jättebra, sen tyckte spelaren att den inte kunde läsa filerna mer. Det kändes ju så där, kan jag säga, men jag pluggade in mina lurar så jag kunde lyssna på tv istället. Hellre det än att lyssna på mitt flåsande, liksom. På tv var det ju ett väldigt trevligt program - Plastikkirurgerna - med stimulerande operationsscener... För fasen, varför ska de visa hur de skär i folk?!? VIDRIGT!

Nåväl, nu var PT rätt snäll i dag och sa att jag kunde gå 500 meter som uppvärmning, jogga 9 km och sen gå 500 m igen. På så sätt skulle jag få distansen även om jag inte orkade jogga hela. Alltså började jag att gå. Efter 500 meter höjde jag farten och började jogga. Jag ville så himla gärna klara den där milen i dag, så jag fegade först och körde på 7,8 men på nåt sätt kändes det svårt att hålla 7,8 så jag höjde till 8,0 direkt. Jag lovade mig själv att jag skulle få sänka efter 3 km om jag kände att jag behövde det. Det behövde jag inte!

Jag matade på. Det gick otroligt mycket lättare i dag än det gjort på länge. Även efter 5-6 km var jag (om än knappt och kortfattat) pratbar. PT-Bella kom emellanåt och kollade så jag inte fuskade. *L*

Ganska snart kände jag att jag nog skulle fixa milen om inte kroppen bara skulle ta tvärslut, så jag fortsatte och fortsatte och fortsatte. Fy fiskmås vad det är tråkigt att stå på ett löpband. Efter ca 6,5 km började i alla en repris av Halv åtta hos mig och då gick tiden lite fortare.

Efter 8 km stannade löpbandet. Tydligen finns det nån sån där inställning som gör att bandet går 60 min, och det hade jag liksom missat. Jag får alltså komma ihåg att ändra det om jag ska nöta längre sträckor i fortsättningen. Men jag knappade igång det igen, fort som 17, och körde den sista biten.

Jag lovar att de sista 700 m var längre än de 4 första km, mycket längre, antagligen 4 gånger så långt.

Men efter en halv evighet hade jag i alla fall passerat mina 10 joggade kilometer - och järnspikar så nöjd jag var.

Hade jag orkade hade jag kört en segerdans, men min energi räckte med nöd och näppe till att kliva av bandet.

Det blir inte alltid som man tänkt sig... tydligen...

Jag var så laddad för jogging i dag, kände att det skulle bli skönt att komma ut trots snö och kyla.

Jag började med att gå ca 10 min för att värma och och började sen jogga. Det kändes helt okej och jag hoppades att jag äntligen skulle fixa den där jäkla milen. Efter ca 1 km hade jag börjat ändra åsikt. I den här stan står snöröjning inte så högt på prio-listan och att jogga i några cm lössnö är ungefär som att jogga på en sandstrand - det vill säga snortungt.

Jag förbannade vädret, ansåg att det var otroligt onödigt med snö. Jag förbannade kommunen som inte kan snöröja. Jag började ifrågasätta förnuftet med att jogga utomhus på vintern, jogga överhuvudtaget. Konstruktivt, va?

Inte mycket, men jag var så besviken på mig själv och min brist på ork/uthållighet/jävlaranamma. Att jag sedan blev kissnödig redan efter 2,5 km gjorde inte saken bättre. Jag surade ihop och insåg att det här var rundan från helvetet.

Jag tog mig hemåt, delvis joggande, delvis gående. Propaganda-jogg, fast tvärtom, typ.

Drygt 6 km i ett tempo som en överårig pensionär med brutet lårben utan problem skulle slå. Det bästa jag kan säga om den här rundan är att den tog slut.

Ändrade planer

Enligt schemat skulle jag ha ett pass styrka i dag och sedan ett pass step direkt efter.
När jag vaknade kände jag att hela kroppen bad om att få ut och jogga, och vem är väl jag att säga i från då?

Alltså blir det strax en rejäl portion gröt, låta den sjunka och sedan blir det att snöra på sig joggingskorna och ge sig ut.

Egentligen skulle jag ha joggat i går, men det vräkte ner snö så jag blev så less och omotiverad. Jag hoppade det, helt enkelt. Det är inte okej, jag vet.

Jag påstår inte att motion alltid måste vara roligt, och ibland måste man motionera fast man inte har lust, så det får inte bli någon vana att ställa in sina planerade pass.

Däremot anser jag nog att det är okej att gå i från sin planering och göra nåt annat, bara det ändå är motion, liksom.

Ett svettigt pass!

Jag var på step i torsdag. Förr gick jag ofta på step, men de senaste åren har jag liksom tappat det där med pass. Jag är inte så förtjust i att behöva passa en tid. Nu fick jag i alla fall ett infall och anmälde mig till ett pass, och det ångrar jag inte.

Jag var förberedd på att jag skulle få svettas, men att det var så jobbigt, så svårt och så jäkla kul - det hade jag nästan glömt.

Nu funderar jag på om jag ska lägga om min träningsplanering så jag joggar 3 ggr/vecka, kör styrka en gång och step en gång... Jag ska bolla det med min slavdriv... jag menar, med min PT.

En mil, förvisso...

Men med vissa små inslag av promenad. Inte nog med att jag inte riktigt är i form för en mil, det är dessutom jobbigare att jobba med dubbar. Å andra sidan räknar jag med att det ska bli extra lätt att jogga när det blir barmark, så jag ser detta ändå som en slags träning också.

Nu var det väl inte så där mega-smart av mig att välja just denna runda med tanke på att den börjar med nästan 900 meter svagt motlut.

En stund kände jag mig himla besviken, varför ska jag inte kunna jogga en mil när alla andra fixar det, liksom. Men sen slog väl enorfinerna på och jag kände humöret stiga. Vad gör väl det om jag måste gå en minut emellanåt, jag motionerar ändå över en timme, och det är inte alls dumt.

Vill du vara med på TV?

Jag har blivit ombedd att lägga ut följande förfrågning på min blogg, och det gör jag så gärna.

DELTAGARE TILL TV-PROGRAM

VI SÖKER DUOS (25-45 år) TILL SVT-PROGRAMMET 
”KAN DU SLÅ EN PENSIONÄR?”

Två kollegor, kompisar, kärlekspar, syskon, far och dotter etc.

Ni är medvetna om att ni lever ett ganska ohälsosamt liv och vill nu ändra på det. Kanske har någon oförutsedd händelse i ert liv gjort att ni tappat lusten att orka bry er om er själva? Kanske är stress en stor del av ert liv att det enda ni hinner med är snabbmaten på vägen hem? Eller kanske är det så att ålderkrisen kryper tätare inpå, att karriären går före hälsan eller att det stillasittande jobbet gjort dig till en soffpotatis? Har du barn varannan vecka kanske du kastas mellan strikta rutiner och en oplanerad tillvaro med sena kvällar och onyttig mat?

Med hjälp av två inspirerande pensionärer har ni chansen att ta första steget mot ett längre, hälsosammare liv som passar just er – och det kommer vara roligt! 

Maila i så fall snarast till pensionar@jarowskij.se 

Omstart...

Efter att ha funderat fram och tillbaka bestämde jag mig i slutet av förra veckan. I dag var det dags - dags att skriva in sig på Viktväktarna. Ska jag fixa Göteborgsvarvet så måste jag gå ner i vikt, så är det bara.

Eftersom jag jobbar 8-22 i morgon gäller det att planera och ladda med en massa bra mat, och det har jag gjort. Frukost äter jag hemma, men allt annat blir ju på jobbet. Två matlådor, frukt och mellanmål är nu redo att plockas med. Dessutom tar jag med en burk med proteinpulver, att ta till som nöd-mellanmål ifall det behövs. *L*

Vad gäller den jogging jag planerat till i dag så sket det sig med besked. Vid lunchen fick jag så otroligt ont i magen, nån form av magkatarr antar jag, så jag trodde jag skulle kräkas. Trots dubbla doser av Novalucol ville det inte ge sig, utan jag har haft rejält ont till och från och mått illa däremellan. Nu känns det lite bättre, men det var liksom inte aktuellt att snöra på sig joggingskorna. Jag skulle antagligen inte ens ha fixat att böja mig ner och knyta dem, om jag ska vara krass.

Jag är ledig onsdag och torsdag. Enligt min planering står det styrketräning en av dagarna och jogging den andra, och nu bara måste det bli av för senast den 1 mars ska - SKA - jag fixa att jogga 15 km.

HÄRLIGT!!

Kolla in, nu har vi uppnått målet.....

Men vad då - bättre kan vi! *L*

En Barbapapa

Nä, det blev ingen mil i dag heller, men det blev i alla fall 8 km - och alltså en ny Barbapapa. Jag har ju lovat mig själv att köpa en nyBarbapapa för varje kilometer jag lyckas öka.

Till viss del är jag grymt besviken på att jag inte fixade milen, samtidigt som jag ändå tycker att jag gjort det bra som faktiskt joggat 15 km på två dagar. Att jag i dag, dessutom, kunde ta ut mig så pass att jag i princip fick tunnelseende och att jag blev alldeles skakig efteråt ser jag som en framgång även om jag förstår att det låter rubbat. Det betyder ju att jag kunde pressa mig själv så där lite extra, att latmasken inte fick vinna alltför lätt.

Kroppen ville sluta jogga redan vid 6 km, men eftersom jag fixade 7 m i går ville jag inte vara sämre i dag. När jag närmade mig 7 km kände jag att jag ändå ville pressa mig 1 km till, visa att latmasken inte har total makt över mig utan att han får slita lite för att få mig att ge upp. (finns kanske någon psykolog som kan grotta lite i det tänket...)

En orsak till att jag kroknar är nog att jag tycker det blir så ofantligt tråkigt att stå där på bandet och nöta i över en timme. Jag hinner liksom känna efter hur trött jag blir. Även om jag inte är någon nobelpris-kandidat så har jag in alla fall lite mer hjärna än en hamster, och blir alltså uttråkad av att springa på samma ställe.

En annan bidragande orsak till att jag bara tar tvärslut är nog att jag är för dålig på att dricka vatten. Jag hinkar kaffe om dagarna, men dricker knappt något annat.

Alltså - i fortsättningen ska jag dricka mer vatten och jag ska jogga utomhus!

Ett nytt försök...

Det blev ingen mil i går. Vid 4 km trodde jag det skulle funka, men vid 5,5 km var jag så slut att jag kände att jag började ta snedsteg på löpbandet. Eftersom jag är så envis som jag är, så gav jag mig inte förrän vid 7 km, men sen insåg jag att det började bli farligt. Snubbla på ett löpband känns inte så där jättelockande.

Men - skam den som ger sig - i dag gör jag ett nytt försök!

Hoppsan, vad tiden går...

Nu är januari slut alldeles väldigt snart. Jag tycker inte det är längesen det var jul. Det är helt underbart att det faktiskt är LJUST ute emellanåt, det märks verkligen att vi går mot vår.

I dag var det ju tänkt att jag skulle fixa att jogga milen, och jag ska försöka. Nu stupade min planering en aning dels pga att jag tog en mega-super-lat helg, dels pga att träningen liksom blev utelåst i söndags. Dessutom lämnade jag blod i tisdags och alltså missade jag min träningen då också.

Men jag åker ner på Actic och ställer mig på bandet. Där är det fler som ser, så där är det inte riktigt lika lätt maska. Om det inte går så gör jag ett nytt försök i morgon, och på måndag - för jag ger mig inte, JAG SKA FIXA DET!

Oj oj oj, vad det går fort nu...

Det här gör mig en aning nervös....

Invigda...

Så, äntligen har jag invigt mina Icebugs. De var inte alls dumma att jogga i, men visst är det jobbigare att  jogga med isdubbar. Det blir ett helt annat motstånd, liksom.

-10°C och strålande sol, helt okej väder alltså. Skulle man kunna tro. Tyvärr klädde jag mig nog lite för varmt, men det  var egentligen inget problem. All jäkla kalluft däremot... Det är bara att inse att mina luftrör och lungor inte är skapta för detta arktiska klimat. Nu piper det lite gulligt när jag andas, och jag är inte säker på att det är riktigt bra.

Med andra ord lyckades jag inte alls nå upp till dagens planering på jogga, 8 km och det stör mig. Kroppen kändes liksom pigg innan jag gav mig ut, och då är det så surt när det inte blir så bra som man tänkt sig. En del av mig är nästan sugen på att vila nån timme och sen åka ner till Actic och köra löpband, men samtidigt inser jag att det nog är lite väl mycket med 2 joggingpass på en dag. Straffkommendering är knappast en bra idé, skulle jag tro.

Däremot får det bli löpbandet på söndag, när jag ju ska klara 9 (NIO!?!) km, om inte vädret slår om fullständigt.

AJ AJ AJ AJ AJ

Kära nån!! Jag har banne mig ont överallt *känner efter* eller, nä, kanske inte i ögonbrynen men det är väl antagligen bara en miss i planeringen av min PT.

I dag stod det jogging, 7 km på mitt schema, men det var liksom omöjligt. Jag stapplade upp för trappan till gymmet, släpade mig fram till löpbandet och klev upp.  Jag gick 500 m för att försöka bli lite varm, men redan där kände jag att benen var mer som gamla telefonstolpar än som ben. Möjligen var det fyllda med cement, men tunga, stumma och eländiga var de i alla fall.

Jag joggade 2 km, sen var det liksom stopp. Jag fick gå 500 m och sen jogga 500 m. sen gick jag 500 m igen, innan jag joggade 500 m osv upp till 5 km. De sista 500 m körde jag skiten ur mig, sen klev jag av och for hem. Så där jättenöjd kände jag mig inte, men jag genomförde i alla fall ett pass om än ett kasst. Det är ju bättre än att hoppa över ett..... typ....

Men nu hoppas jag att denna träningsvärk försvinner snabbt som katten, för på torsdag är det dags att jogga igen - då hela 8 km! *gulp*

Målet med min träning

Givetvis är det främsta målet med min träning att jag vill få en bättre hälsa, att gå ner i vikt, att orka mer.

Men ett mer mätbart mål är ju att jag siktar på att genomföra Göteborgsvarvet den 18/5. Ett mål som antagligen är rena vansinnet, med tanke på att väger på tok för mycket och att jag aldrig har sprungit längre än 13 km tidigare.

Å andra sidan, om man inte testar kan man inte heller lyckas.

Nu har jag förmånen att ha en dotter som är utbildad PT, och hon har nu gett sig den på att få mig i så bra skick som möjligt innan Varvet. Alltså får jag en tränings-veckoplanering av henne och den är det liksom bara att följa.

För att lyckas med detta försöker jag äta så nyttigt som möjligt, och godis är bara okej en gång i månaden. Ett sätt att stå emot frestelser (ni vet när man stannar till på Ica på väg hem från jobbet, man ska bara handla mjölk, men oj råkade jag köpa choklad också) är att se till att ha ett vettigt alternativ. I mitt fall är det en proteinbar. Den dämpar både hunger och sug. Det finns många goda, men godast är nog SWEBAR. De är inte lika söta som många andra kan vara.

En annan sporre för mig är att jag bestämt mig för att skänka 2,50 kr till Cancerfonden för varje kilometer jag joggar.

Givetvis har jag också satt upp mål och lovat mig själv belöningar. Till exempel ska jag köpa en Barbapapa för varje kilometer jag lyckas öka min joggingsträcka.

En timme styrka...

Efter jobbet for jag direkt till Actic. På min planering stod det styrketräning, 1 timme i dag. Eftersom jag haft en intensiv vecka känns mitt huvud mest som bomull, så jag tänkte liksom byta ut styrkan mot en timme på TreadClimber istället. Bara plutta i musik i öronen och ställa mig där och nöta, du vet.

Ha! GLÖM!

Redan efter 5:30 min kom Bella fram, slängde ett öga på klockan och sa att jag kunde värma upp några minuter till medan hon plockade fram det vi skulle använda.

På programmet stod först ett block med: benböj med axelpress, ryggdrag med TRX och plankan löpande. Detta upprepade jag 3 gånger och redan där var jag svettig så det blev en liten vattenskada på golvet. (nä, nu överdrev jag kanske en aning, men inte mycket)

Nästa block bestod av: utfall framåt och bakåt, hopp över låda, armhävningar samt sidoplanka med rotatorkuff. Även detta körde jag 3 gånger.

Det tredje blocket innehöll: plankan , situps på balansboll, rygglyft på balansboll och dips på en hög jäkla låda. Åter var det 3 gånger, åter droppade svetten fint.

Sen avslutade vi med den maskin som jag fruktar mest på hela gymmet - stakmaskinen från helvetet! Intervaller, 30 sek stakning, 30 sek vila.... ÅTTA (!) gånger.

Med darrande armar och lätt skakiga ben stapplade jag sedan ut från gymmet och ner till bilen.

Men - jag genomförde det, och som vanligt är det ju ruggigt skönt efteråt, så visst är det värt varenda svettdroppe (alla 3 litrar, typ).

Nattjobb... lite ovant, så där....

I natt har jag gjort min första jobbnatt. Det var helt okej, men det blev inte mycket sova. Väl hemma tog jag en dusch, i hopp om att vakna till, men jag fick erkänna mig besegrad och ta en tupplur istället.

Ett par timmar senare hade dimman i huvudet lättat och nu känner jag mig reda att skriva en inköpslista och sedan åka och handla.

Under eftermiddagen hoppas jag på en joggingrunda, dels för att få röra på mig, dels för att få i mig lite luft. Det lär knappast bli ett maraton, inte ens ett nytt årsbästa, men några kilometer borde jag kunna skrapa ihop.

Jo då, jag håller minsann min planering

Eller i alla fall på sätt och vis. Även om jag inte följt mitt träningsschema, följde jag i alla fall det joggingmål som var satt till i dag.

Min PT hade bestämt att jag skulle jogga (inte jogga och gå) 7 km i dag. Eftersom det gick bort en vecka av feber och halsont var jag ytterst tveksam till att det skulle funka, men gårdagens 6 km kändes så pass bra att jag ändå insåg att målet var inom räckhåll.

Direkt efter jobbet for jag till Actic, bytte om och klev upp på bandet. 500 meters promenad för att värma upp, nollställa bandet och så ... Just Do It.

Nu är det ju på gränsen till tortyr att stå på bandet och nöta. Man springer och springer och springer och kommer INGENSTANS! Men med nio minusgrader utomhus kändes det ändå vettigare att jogga inomhus. Tråkigare - men vettigare.

Precis som i går kändes de första 700 m något längre än ett tuffare maraton, men sen gick benen mer av sig själv, liksom. Jag poppade musik, tittade lite på folk - och joggade... och joggade... och joggade....

Den sista kilometern lekte jag lite med farten för att inte fullständig dö av leda. Vid 7 km hade jag egentligen ork nog att fortsätta, men då hade jag redan lovat kroppen att få sluta - och dessutom gick min parkeringstid ut - så då klev jag av, drack vatten och for hem.

Efter en vecka på nya jobbet ska jag nu slänga mig i soffan, vara allmänt lat och ledig, känna att det är fredag. (fast jag inte tagit nån fredagslur)

Ah, vad jag är bra!

Jag tog med mig träningsväskan till jobbet i dag för att kunna åka direkt till Actic och nöta löpband efter jobbet.

Med tanke på att jag varit sjuk hade jag inga hög förväntningar på min dagsform, men hade siktat på att köra 5 km (jogga och gå).

Jag började med att gå 500 m som uppvärmning, sen nollade jag bandet och körde i gång. Efter ca 700 m tänkte jag att jag skulle vara glad om jag fixade att jogga 1 km, men jag nötte på, och nötte på, och nötte på.

Vid 2 km kändes det riktigt okej, och vid 3 km tänkte jag att "jag kör vidare till 4 km sen börjar jag leka med hastigheten". Men vid 4 km tyckte jag att det var bättre att nöta på till 5 km och sen höja vid varje 100 m upp till 5,5 km.

Men allvarligt, man kan väl inte stanna vid 5,5 km.... alltså körde jag till 6 km - och det bara jogg!

Svettig, trött och vansinnigt klev jag av bandet, åkte hem och tog en välförtjänt dusch.

I morgon blir det ett nytt besök på Actic, för att fira att det är fredag, liksom.

Det är tur att kunskap är lätt att bära

Annars hade jag nog gått upp 4-5 kg bara i dag.

Vi har suttit i introduktion hela dagen, bara tankats fulla med information om vårt nya jobb. Jag är - åter igen - så lyckligt lottad att jag har super-trevliga kollegor. Vi träffades allihop för första gången i dag och har haft en kul men intensiv dag ihop. Jag ser verkligen fram emot att få jobba på detta gruppboende, jag är helt övertygad om att det kommer att bli gräsligt intressant och roligt.

Vad gäller min - inte fullt så trevliga - förkylning så är det definitivt på tillbakagång och nu är det bara lite snuva kvar. Jag har redan packat min väska, och räknar med att stanna på Actic på väg hem i morgon och köra en sväng på löpbandet. En veckas vila får räcka, tycker jag! *L*

I krig och kärlek sägs allt vara tillåtet, och eftersom jag förklarat krig mot Sockertrollet har han svarat med, vad jag tycker, osjysta knep. Han har nämligen smygit sig på mig när jag är försvagad av trötthet och förkylning. Hallå, hur fegt är inte det...? Just nu river och sliter han in mig fullständigt, och jag skulle kunna betala ett ganska högt pris för en chokladkaka. Men - jag ska inte ha någon chokladkaka, jag ska minsann visa den fulingen vem som är starkast!

Det tickar in...

Åh, jag blir så glad när jag ser att det tickar in pengar till Cancerfonden.

Snart är målet på 1000 kr nått, men tänk jag tror att det är helt okej om vi överskrider det. *L*

Huvudet fullt, liksom

I dag började jag mitt nya jobb. Huvudet håller på att explodera av alla nya intryck och alla nya tankar, med på ett sånt där positivt sätt.

Som om inte det vore nog med all positiv energi jag laddat på jobbet i dag så känns även halsen mycket bättre i dag. Jag ska inte påstå att det halsonda är helt borta, men det är så pass lite att jag nog inte lagt märke till det om jag inte känt efter. Jag skulle kunna jogga i dag, men inser att det är smartare att vänta nån dag extra för att minimera risken för att det kommer tillbaka med vändande post.

Jag ska vara klok nog att inte jogga i morgon heller, men på torsdag, då jäklar....

Åh, vill ha....

Eftersom det är så himla synd om mig nu när jag inte kan träna, så har jag suttit och dreglat över bra-att-ha-sport-saker  i dag. Jag erkänner, utan omsvep, att jag är en prylnörd - och gissa om jag vill ha en sån här:

Summering av vecka 2

Hm, det började ju bra med motionen förra veckan. Jag lyckades jogga hela femman redan på tisdagen, och tog sedan en till femma på onsdagen. Men sen sket det sig, kan man säga.

Vaknade på fredagen med feber och en hals som sprängvärkte. Lördagen tillbringade jag i sängen, helt knockad av feber. Söndagen var jag i och för sig på benen men långt ifrån pigg. Med andra ord fattas det en hel del träning från förra veckan.

Denna vecka inleder jag med en hals som fortfarande gör så jäkla ont att jag helt bara peta i mig smoothie och glass. Det sägs ju att man inte ska träna när man har ont i halsen så jag får väl vara klok och avstå några dagar till, så det här får gå över. Febern är borta, och jag är liksom inte förkyld i övrigt, så bara halsen slutar fjanta sig så är jag på G igen.

Däremot har det gått bra att äta vettigt och att undvika godis. Detta syns på vågen, vilket ju också ger påfyllning av motivationen.

Jag hoppas, hoppas, hoppas kunna träna igen senast fredag, för då ska jag ju klara 7 km enligt planeringen.... *ser lätt orolig ut*

Men ååhh...

Hur dåligt kan man planera? När den polska snuvan gav sig hann jag inte med mer än ett par-tre pass så kommer nästa käftsmäll - hög feber och så där vansinnigt ont i halsen att jag knappt kan svälja.

I går satt jag i soffan med stans frossa och närmare 40° i temp. Då är man inte kaxig alls. I morse vaknade jag med bara 38,8° så jag kanske hinner med mina inplanerade 5 km på löpbandet innan kvällen.  *not*

Det värsta är ändå att jag börjar mitt nya jobb på tisdag. Jag, som inte har en sjukdag på flera år, har alls ingen lust att börja nya jobbet med att stanna hemma. Då kör jag den typiskt kvinnliga lösning "ipren+allmän vrånghet (läs dumhet)+det går nog över".

En ny femma...

En gång är ingen gång, två gånger är en vana... brukar man ju säga... Alltså är det en vana för mig att klara 5 km nu. Härligt!

I dag joggade jag en annan runda än i går, dessutom hade jag inte min PT med mig - ändå lyckades jag jogga hela (nästan, jag fick stanna till vid en väg, vänta på en bil och hitta andningen men bli överkörd har jag ingen lust med, faktiskt).

Rundan i dag (som inte är en runda utan en sträcka, men i alla fall) gick uppför ett par backar som var värre än jag trott, men vid den första så lovade jag mig själv att jag skulle få stanna och vila på toppen bara jag joggade uppför hela. När man väl når krönet är det nerför igen, och stanna i en nedförsbacke gör man ju inte... alltså fortsatte jag. Nästa backe kommer ganska tätt inpå och den är lite kortare men betydligt brantare. En riktigt sugig backe, i alla fall för såna otränade typer som mig. Men, jag bet ihop och joggade på. Fort gick det inte, det vore en lögn att påstå det, men jag joggade i alla fall ända upp.

Efter den backen kommer ett slätt parti och sen kommer en nedförsbacke igen som avslutas med en liten knick uppför, inte lång men ganska brant och där tappade jag fullständigt andningsrytmen, började nästan hyperventilera. Där ska man dessutom korsa en väg så jag valde att stanna till, släppa förbi en bil och sen jogga vidare.

Väl hemma visade klockan på 5,01 km och det på nästan 3 min kortare tid än i går - BRA JOBBAT, CARINA!

Yes, en hel femma!

Jag är fullt medveten om att 5 km inte direkt är nåt man kommer i tidningen för, men just nu känner jag mig jättenöjd över det i alla fall för det är en halv evighet sen jag fixade att jogga en hel femma senast.

Enligt planeringen hade jag jogga (med tillstånd att gå vid behov) 5 km i dag, men se på f*n... jag tog med mig Bella på rundan och hejsan-hoppsan, så klarade jag av att jogga hela femman.

Nu är det ju inte bara motionen jag styrt upp de senaste dagarna, även det jag stoppar i munnen har jag ju betydligt bättre koll på.

Jag är helt godis/sötsaksfri sedan i torsdags och jag måste tyvärr erkänna att det inte har varit någon större strid mot Sockertrollet. Visst har han gjort sig påmind nån liten sväng, men alls inte så där vansinnigt som jag befarade med tanke på sockerintaget under december.

Nu ska jag ta min trötta (och träningsvärkiga) kropp och slå mig ner i soffan ett par timmar, sen blir det sängen. Jag är SÅ löjligt trött, så i kväll blir det inget nattsudd, minsann.

Jag gruvar mig redan

Redan nu är jag fullt medveten om att jag kommer att ha stans träningsvärk i morgon. Det här med att vara rädd om sin mamma, vara lite snäll och låta henne vila mellan övningarna på gymmet - det har Bella helt missat. Hon körde med mig så jag trodde armarna skulle lossna på mig i dag.

En timmes styrketräning där jag inledde med 1 km jogging på löpbandet, och det visade sig senare vara den lättaste delen av passet, trots att hon minsann var där och fipplade på höja-farten-knappen flera gånger (jag såg nog).

Efter det var det dags att köra på. En maskin som nötte baksida lår (jäklar, vad den tog) följdes av en vända bort till balansbollarna där det blev nån rumplyft som fortsatte plåga mina stackars lår.

Sen körde hon det där tabata-grejset som jag gruvat mig för. Hopp över en step-bräda i 20 sek, vila 10 sek, hoppa 20 sek, vila 10 sek osv - ÅTTA (!) omgångar. De sista skutten var inte särskilt graciösa (fast det var inte de första heller, men betydligt mer graciösa).

Innan jag hämtat andan var det dags för en annan oskuld - TRX. Jag har aldrig testat dem förr, men de var jobbiga på ett sånt där skönt sätt, i alla fall den första omgången med ryggdrag. Den andra var bara jobbig.

Ryggdragen mixades med hopprep (ingen vila där heller, alltså) och kära nån, jag har liksom inte hoppat hopprep sen sent 70-tal, eller möjligen tidigt 80-tal så det var ju en upplevelse. I alla fall för dem som tittade på.

Sen var det dags för plankan, och den tortyr-vningen behöver väl inte kommenteras...

Lite flyes med hantlar mixades med dips i såna där tabata-intervaller och sen var det bara rygglyft på balansboll, crunches på balansboll och lite utfallssteg - sen fick jag äntligen vila.

Just nu kan jag inte riktigt säga om det känns mest i benen eller i armarna, men det lär nog lösa sig till i morgon. Träningsvärk är ju bra på det viset, det kan man ju ha på många ställen samtidigt...

Aj aj aj aj... smärta!

I går körde min lilla PT (läs dotter) ett styrkepass med mig, så där lite i förbifarten nästan. En halvtimme bara, det är ju inte mycket. Eller hur!?

Det är tillräckligt mycket för att mina stackars otränade muskler i dag straffar mig och gör ont, väldigt ont.

Efter att ha varit på fötterna i princip hela dagen, men storhandling, tvättstuga och matlagning för hela veckan känner jag nu av varenda liten muskel i benen och armar/axlar, för att inte tala om utsidan av skinkorna. Kära nån!!

Just nu fattar jag inte hur jag ska klara av en timme styrka i morgon igen, men det är ju nästan ett dygn kvar så jag ska nog hinna ladda lite ny energi.

Nu jäklar...

I går var vi himla duktiga och skrev matlista för TRE (3!) veckor framöver. Tanken är att de tre veckorna ska, kanske med viss modifikation, kunna rulla sen om det är bra mat vi valt.

Jag har anmält mig till Hälsas Viktklubb och det är därifrån jag tagit recepten.

För att kunna laga nyttig och bra mat behövdes det en rejäl shoppingtur. Alltså skrev vi inköpslista för all mat vi ska laga fram till fredag. Jag tror minsann jag hörde 4-5 pling i vuxenbarometern när vi gjorde det. Långa listan följde dessutom med till affären, den stannade inte hemma i köket på pin kiv så där ni vet som inköpslistor gärna gör.

Fulla vagnen blev det (okej kanske en liten överdrift) och kvittot fick liksom Ullareds-längd.

Nu är det storkok som gäller. Jag ska laga mat för flera dagar framöver och ställa in matlådor i kylen. Det är inte så himla skoj att ägna en halv dag till matlagning men OJ så värt det är sen när man slipper laga mat under veckan.

Dubbla pass.... typ...

I dag sken solen så underbart och förkylningen är betydligt klenare än i går, så jag snörade på mig skorna och tog en promenad häromkring. 5 km lyckades jag få ihop, men det krävdes en hel del snurrande bland husen.

Dessutom stod det ju "hemma-styrka" på mitt schema i dag, så när dottern jobbat klart var det bara att byta om och sätta fart.

KÄRA NÅN!

Hon hade planerat 12 övningar som skulle utföras som ett cirkelpass liksom, där övningarna var typ 5 minuter (fast hon sa att det var bara 1 minut) och vilan var på sin höjd 7 sekunder (fast hon sa 15 sekunder).

Det var: benböj med upphopp, utfall, rygglyft (fast dem glömde vi så dem fick vi ta på slutet), rotatorkuff med gummiband, skridskosteg, plankan, löpning, sidoplankan, sidoplankan (ja, en åt varje håll), grodhopp, armhävningar, sit ups.

Efter detta fick jag 90 sekunders vila (och det är inte mycket) sen körde vi samma igen fast då med bara 45 sekunder istället för 1 minut.

Ungefär då upptäckte Bella att vi glömt rygglyften så då åkte jag på 1 minut rygglyft och så avlutades det hela med 4 x 15 sekunder snabba fötter.

I morgon står det VILA på mitt schema men jag räknar med en promenad i alla fall, kanske med inslag av jogging om snuvan inte blir värre.

Det går åt rätt håll *peppar peppar*

Det känns som om förkylningen börjar avta. I natt har jag kunnat sova och jag har inte heller den där känslan av att huvudet är fullt av snor och bomull. Härligt! Det betyder att jag kan ta gårdagens promenad i dag, medan min PT är på jobbet, för när hon kommer hem är det tydligen hemma-styrka som gäller. Hon mumlade nåt om tabata-intervaller, och sen log hon lite skadeglatt.

Vad gäller maten (eller brist på) så måste jag säga att det går oförskämt bra att bara dricka Nutrilett. Jag har inte varit hungrig (kan ju också bero på förkylningen) och alls inte så sugen på att småäta som jag befarade att jag skulle vara. Med tanke på att munnen liksom haft nåt att tugga på flera gånger i timmen hela julen så är ju kroppen van med en ständig energipåfyllning. Jag misstänker att kroppen nu tror den hamnat i nån form av krisläge, kanske skeppsbrott på en karg ö, men den får snäll stå ut till på måndag. Då ska jag äta igen.

Jag har anmält mig till HÄLSAs Viktklubb. Jag valde mellan dem och Viktväktarna, men bestämde mig för att testa Hälsa dels för att deras sida verkar smidig (det är i och för sig VVs sida också) dels för att deras recept verkar bra (VV har en förkärlek till recept med ganska många ingredienser).

I morgon ska jag skriva matsedel och sedan åka i väg och storhandla. Antagligen blir det en massa matlagning också, för att fylla matlådor. Det är så skönt att slippa laga mat under veckan när man jobbar.

Nu ska jag sätta mig ner och formulera mina mål och belöningar, för det har jag fortfarande inte gjort.

Världens bästa planering *not*

Efter att ha laddat i veckor för att rivstarta Hälsans år så lyckas jag med konststycket att bli löjligt förkyld. Att bege sig ut och jogga när skallen känns som om nån sprutat in snor med högtrycksspruta.... nja, det funkar ju så där.

Jag ska försöka samla energi nog för att ta en promenad (som det ju faktiskt står i in planering) men den blir inte i nån raketfart. Men hellre en långsam promenad än ingen promenad.

Första dagen är snart över

För att verkligen bryta med mina (katastrofala) matvanor har jag valt att dricka Nutrilett några dagar. Jag vet att det finns klart delade meningar om detta med VLC, men jag har vägt för och emot och kommit fram till att det passar mig. Jag ser inte det som en långsiktig lösning, utan bara som en spark i röven för att komma i gång. Alltså blir det Nutrilett fram till måndag, vilket dessutom gör det himla enkelt när det gäller matlagningen. *L*

Just nu känns det kanonbra. Jag har inte varit särskilt hungrig i dag och det känns bra. Inte heller har Sockertrollet hälsat på, men jag är medveten om att han kommer att komma på besök för att försöka inleda mig i frestelse....

På motionsfronten stod det promenad 5 km i dag, men eftersom jag ändå skulle ner till gymmet med en matlåda så gick jag dit och hem i rask takt. Det blir drygt en mil. Att motionera när man är förkyld är inte helt okej, det vet jag, men jag kunde inte låta bli att jogga lite i alla fall. Nu blir det inte så mycket jogga, dels för att det är otroligt svårt att jogga när näsan är full av snuva, dels för att mitt flår är så enormt kasst just nu. Men det ska det bli ändring på!

Innan 31/1 ska jag  klara av 10 km (gulp!) det har min PT bestämt.

Så - nu kör vi!

Jul och nyår är över - vardagen är äntligen här. Nu är det dags att ta tag i vanorna igen, att styra upp träningen och maten.

Visserligen inleder jag det nya året med en rejäl förkylning, så nån hårdjoggingrunda blir det inte i dag, men en promenad ska det bli, liksom en planering för hur jag ska köra framöver.

Under dagen ska jag sätta mig ner och formulera mina mål (och givetvis lova mig själv belöningar). Målen kommer att vara på såväl insatsen som på resultaten. Som den enkla själ jag är så triggar jag på belöningar och jag har några saker på min önskelista, som en ny GPS-klocka och lite snygga kläder....

Jag hoppas att min PT ska ge mig mitt träningsupplägg i dag, så jag vet vad som väntar (svettas bara jag tänker på det).

För nu ni, nu är det dags att inleda HÄLSANS ÅR 2013!