Jag planerade en åtta, hoppades på en tia men tog en tolva!

Eftersom jag kände att kroppen svarade så pass bra i fredags såg jag fram emot att få jogga i dag, fast utan att peta i mig nån hostmedicin innan.

Jag åt en rejäl omelett till frukost, drack ett par glas vatten och for ner till Actic. Jag klev upp på bandet och gjorde som jag brukar, gick raskt i 500 m för att bli lite varm.

När det sen var dags att nollställa bandet och börja jogga kände jag mig lite lagom kaxig och klickade upp p 8,2 direkt. Visserligen skiljer det inte mycket mellan 8,0 och 8,2 (11 sek/km) men rent mentalt känns det bättre och snabbare med 8,2. *L* Jag lovade mig själv att sänka vid 3 km om det skulle behövas. Men benen rullade på, utan större svårigheter alls. Så underbart!

Vid 4 km kände jag mig säker på att klara de 8 km, så pass säker att jag till och med började hoppas på att kunna göra mer än milen. En elva, så där på blanka söndagen skulle inte sitta fel.

Vid 8 km tvivlade jag inte på att jag skulle kunna ta en elva, och jag hade fortfarande inte sänkt farten utan rullade på i 8,2. Vid 10 km insåg jag att jag hade tolvan inom räckhåll och malde på i 8,2. När jag passerat 11 km höjde jag till 8,4, mest för att det började bli så enformigt att stå där på bandet och trampa. Jag ville gå i mål, hinka i mig vatten och sen åka hem och duscha.

Jag fortsatte höja lite så där försiktigt och de sista 200 m var jag uppe i 9,0. Vid 12 km var det skönt att stänga av bandet. Visst var jag trött, men inte helt slut.

Nu känner jag att jag börjar få utdelning av allt nötade i vinter, det där trista tragglandet när jag känt att jag tränat och tränat och ändå inte blivit varken snabbare eller fått mer uthållighet. Oj, vad jag är glad att jag inte gett upp, att jag fortsatt trots att jag tvivlat så många gånger på mig själv och min förmåga.

Frågan är vad det beror på. Antagligen är det en kombination av att jag tränat regelbundet och att jag äter bättre nu tack vare Viktväktarna.

Så, nu är det bara drygt 80 dagar kvar till Göteborgsvarvet, men just nu känner jag mig inte panikslagen. Kära nån, det är klart jag fixar det!

Söndagsnöje

I morse (eller ja, kanske var det förmiddag) petade jag i mig en rejäl omelett och nu bara väntar jag på att den ska landa. Sen ska jag åka ner på Actic och köra en runda på löpbandet. Antagligen är det korkat att inte jogga utomhus i dag, för solen skiner och det är helt underbart väder.

Men, nä, trots allt är det bara runt nollan ute och jag dras fortfarande med min hosta. Kanske är det inbillning men jag tror att hostan inte blir direkt bättre av att gödslas med en massa kalluft, så jag håller mig på bandet.

Jag hoppas på minst 8 km i dag. Med tanke på att jag tog 7,5 km med Cocillana i kroppen borde det gå, eller hur? *L*

Host host host

Jag tänker inte påstå att det är KUL att jogga, men det är så jäkla skönt - särskilt när man känner att kroppen svarar på rätt sätt.

Eftersom jag har en hosta som halvt sliter ut lungorna ur kroppen på mig har jag fått hostmedicin, och inte vilken hostmedicin som helst utan den bästa - Cocillana Etyfin.

Alla som har provat den vet nog att den är effektiv, mycket effektiv, den riktigt golvar både hostan och hostinnehavaren.

Min vana trogen, att handla först och tänka sen (i bästa fall), gjorde att jag tog en hutt i morse för att slippa hosta sönder mig. Sen åt jag frukost - och kände hur kroppen bara segade ner i nån form av viloläge. Nu hade jag ju planerat att jogga på förmiddagen och det ville jag inte ändra på fast jag knappt höll mig vaken. Alltså packade jag väskan och tog bussen ner till Actic i alla fall.

Upp på bandet, rask promenad 500 m för att bli varm och sen var det bara att köra i gång. Det gick bättre än jag trott. Benen rullade på och flåset fungerade, men det var liksom segt, som i dimma på nåt vis. Jag körde i 8,1 och bestämde mig för 5 km - minst. Det enda jag var lite uppmärksam på var ifall jag skulle känna av Cocillanan på nåt oväntat sätt, så jag var beredd på att låta kroppen bestämma. Men det gick bra. Vid 5 km hade jag kraft kvar och siktade på 1 km till, men vid 6 km fanns det mer att ge så jag körde 1 km till. Då höjde jag dessutom till 8,4 och sedan till 8,6 och 9,0. Vid 7 km tänkte jag ta 500 m nedjogg så då klickade jag ner till 7,6 men det blev så tråkigt så jag blåste på igen och körde med full fart (med mina mått mätt) de sista 300 m upp till 7,5 km. Då gav jag mig för då började jag må lite illa.

Rejält svettig, och ännu mera nöjd, stapplade jag ut i omklädningsrummet och bara njöt av att känna mig duktig.

På söndag blir det jogging igen - då utan Cocillana i kroppen.

Trevlig fredag på er!

Gå eller höja - det är frågan...

Eftersom min förkylning trivs med mig så verkar den inte ha några planer på att försvinna, så jag tog med den ner till Actic i dag för en sväng på löpbandet. Man är ju inte så där super-taggad på träning om man hostat halva natten, men man kan inte bara göra det som är roligt. *L* En femma ville jag fixa i alla fall.

Upp på bandet och en rask promenad på 500 meter, sen var jag redo. Jag körde på i 8,1 vilket är den fart jag har lycktas hålla de senaste gångerna, och det funkade väl men det var ingen njutning.

Redan efter ett par kilometer kändes det tungt och jag började förhandla med mig själv. "Kör till 2,5 så får du sänka farten sen". När jag närmade mig 2,5 ändrade jag till "Kör till 3 får du gå 500 m sen".

När jag kom till 3 km hade jag liksom två val: antingen gå 500 m och hämta igen mig - eller höja farten så jag kom i mål nån gång. Alltså höjde jag till 8,4. För mig är det farten jag håller halvvägs in i slutspurten, så det var ju en utmaning, men vad då....

När jag hade 1500 m kvar kom min PT förbi och kastade ett öga på displayen. Hon lovade (hotade?) att komma tillbaka och spurta mig in i mål, och det gjorde hon.

Vid 600 m kvar började hon klicka på fart-höjnings-knappen som om den vore en jäkla morse-signals-mojäng. Fy fiskmås vad det gick undan. De sista 200 m är jag inte säker på att jag andades, men jag höll i alla fall ett tempo på 10,0 - och jag klarade det!

Att jag sedan knappt tog mig ner från löpbandet efteråt behöver man ju prata om, eller att jag satte mig att vila innan jag orkade gå ut till bilen.

Är man på gymmet ska man bli svettig och slut - eller hur?

Jobba - en bra viktminskningsmetod

När jag åker till jobbet måste jag ta med mig allt jag ska äta eftersom jag jobbar i en liten by utan affär eller kiosk. Det är himla smidigt, för då kan jag planera exakt vad jag ska äta - och sen hålla det.

I dag har jag ätit frukost hemma, kaffe och mackor. Lunch och middag ligger i matlådor, redo att ta med till jobbet och så slänger jag med en apelsin att ta till ifall jag behöver nåt extra innan jag får åka hem (kl 22).

Perfekt!

Host, host, snörvel

Givetvis har jag lyckats dra på mig nån liten elak bacill så jag går här och hostar och snörvlar.

Fast ibland för man blunda för det, och eftersom jag inte har ont i halsen valde jag ändå att åka ner på Actic för att svettas lite. Att jogga när man halvt hostar lungorna av sig verkade dumt, så jag klev upp på min gamla kompis TreadClimber. Svetten droppade redan efter några minuter - så skönt! Dessutom kände jag att jag orkade mycket mer än jag trott så istället för 60 min TC klev jag av efter 45 min och klev upp på löpbandet istället. 15 min på löpbandet och det i en fart som jag brukar hålla, dvs 8,0. När det var några minuter kvar höjde jag dessutom till först 8,4 sedan 9,0. Då tyckte tydligen min PT att jag såg för pigg ut så då var hon där hon fipplade lite också och vips var jag uppe i 10,0 för att sedan spurta in i mål på 10,5.

Och det gick bra! Ha! Det var riktigt skoj, och det är ju så underbart när man känner att kroppen svarar på det man gör.

Men jag lovar att efter 45 min TC och sedan 15 min löpband var jag en värdig deltagare i Miss (s)We(a)t-shirt.  

UNDERBART!

Efter en del velande så valde jag att plocka med mig min mp3-spelare och åka ner till Actic för att ställa mig på löpbandet. Jag lovade mig själv att det skulle räcka med 5-6 km, men fasen inte kortare.

Jag gick först 500 m för att värma upp, sen var det dags. Som en bra början så kände jag att löpbandet jag valt ryckte emellanåt, alltså bytte jag band efter ett par hundra meter. Band nummer två gick smidigt och bra, tills jag lyckades komma åt nödbromsen efter ca 500 m men det var bara att knäppa igång igen och fortsätta. Det var liksom inget som störde, utan jag insåg bara att det var en sån dag. *L*

Jag satte bandet på 8,0, det brukar vara lagom för mig. Då har jag dessutom lite marginal att sänka om det blir för jobbigt, men i dag bara flöt det på. Vid 4 km började jag leka med farten, så jag höjde 0,1 för varje 100 m. Vid 5 km var jag alltså uppe i 9,0 och det är snabbt för mig, men sen var det dags att jobba sig neråt på samma sätt.

När jag hade 200 m kvar kände jag att jag hade mer att ge så jag höjde till 9,5 och de sista 70 m spurtade jag i 10,0. Jisses vad jag tyckte det gick snabbt, benen gick ju som små trumpinnar.

I dag hade jag, helt klart, kraft kvar när jag gick i mål, men jag valde ändå att ge mig vid 6 km. Tänk om det alltid kunde kännas så här att jogga, som om benen har obegränsat med energi och flåset funkar som det ska.

I morgon ska jag jogga utomhus för nu har gångbanorna nog blivit lite trevligare eftersom vi haft töväder ett par dagar.

I-landsproblem

Ska jag jogga ute i snön, där det är tyngre men inte lika tråkigt, eller ska jag jogga inne på Actic, där det är lättare men SÅ tråkigt...?

Där satt den!

I dag åkte jag ner på Actic för att nöta löpband. Jag hade laddat min lilla mp3:a med en ljudbok för att ha nåt roligare att tänka på än hur trött man blir och hur tråkigt man har där på bandet.

Första spåret i ljudboken gick jättebra, sen tyckte spelaren att den inte kunde läsa filerna mer. Det kändes ju så där, kan jag säga, men jag pluggade in mina lurar så jag kunde lyssna på tv istället. Hellre det än att lyssna på mitt flåsande, liksom. På tv var det ju ett väldigt trevligt program - Plastikkirurgerna - med stimulerande operationsscener... För fasen, varför ska de visa hur de skär i folk?!? VIDRIGT!

Nåväl, nu var PT rätt snäll i dag och sa att jag kunde gå 500 meter som uppvärmning, jogga 9 km och sen gå 500 m igen. På så sätt skulle jag få distansen även om jag inte orkade jogga hela. Alltså började jag att gå. Efter 500 meter höjde jag farten och började jogga. Jag ville så himla gärna klara den där milen i dag, så jag fegade först och körde på 7,8 men på nåt sätt kändes det svårt att hålla 7,8 så jag höjde till 8,0 direkt. Jag lovade mig själv att jag skulle få sänka efter 3 km om jag kände att jag behövde det. Det behövde jag inte!

Jag matade på. Det gick otroligt mycket lättare i dag än det gjort på länge. Även efter 5-6 km var jag (om än knappt och kortfattat) pratbar. PT-Bella kom emellanåt och kollade så jag inte fuskade. *L*

Ganska snart kände jag att jag nog skulle fixa milen om inte kroppen bara skulle ta tvärslut, så jag fortsatte och fortsatte och fortsatte. Fy fiskmås vad det är tråkigt att stå på ett löpband. Efter ca 6,5 km började i alla en repris av Halv åtta hos mig och då gick tiden lite fortare.

Efter 8 km stannade löpbandet. Tydligen finns det nån sån där inställning som gör att bandet går 60 min, och det hade jag liksom missat. Jag får alltså komma ihåg att ändra det om jag ska nöta längre sträckor i fortsättningen. Men jag knappade igång det igen, fort som 17, och körde den sista biten.

Jag lovar att de sista 700 m var längre än de 4 första km, mycket längre, antagligen 4 gånger så långt.

Men efter en halv evighet hade jag i alla fall passerat mina 10 joggade kilometer - och järnspikar så nöjd jag var.

Hade jag orkade hade jag kört en segerdans, men min energi räckte med nöd och näppe till att kliva av bandet.

Det blir inte alltid som man tänkt sig... tydligen...

Jag var så laddad för jogging i dag, kände att det skulle bli skönt att komma ut trots snö och kyla.

Jag började med att gå ca 10 min för att värma och och började sen jogga. Det kändes helt okej och jag hoppades att jag äntligen skulle fixa den där jäkla milen. Efter ca 1 km hade jag börjat ändra åsikt. I den här stan står snöröjning inte så högt på prio-listan och att jogga i några cm lössnö är ungefär som att jogga på en sandstrand - det vill säga snortungt.

Jag förbannade vädret, ansåg att det var otroligt onödigt med snö. Jag förbannade kommunen som inte kan snöröja. Jag började ifrågasätta förnuftet med att jogga utomhus på vintern, jogga överhuvudtaget. Konstruktivt, va?

Inte mycket, men jag var så besviken på mig själv och min brist på ork/uthållighet/jävlaranamma. Att jag sedan blev kissnödig redan efter 2,5 km gjorde inte saken bättre. Jag surade ihop och insåg att det här var rundan från helvetet.

Jag tog mig hemåt, delvis joggande, delvis gående. Propaganda-jogg, fast tvärtom, typ.

Drygt 6 km i ett tempo som en överårig pensionär med brutet lårben utan problem skulle slå. Det bästa jag kan säga om den här rundan är att den tog slut.

Ändrade planer

Enligt schemat skulle jag ha ett pass styrka i dag och sedan ett pass step direkt efter.
När jag vaknade kände jag att hela kroppen bad om att få ut och jogga, och vem är väl jag att säga i från då?

Alltså blir det strax en rejäl portion gröt, låta den sjunka och sedan blir det att snöra på sig joggingskorna och ge sig ut.

Egentligen skulle jag ha joggat i går, men det vräkte ner snö så jag blev så less och omotiverad. Jag hoppade det, helt enkelt. Det är inte okej, jag vet.

Jag påstår inte att motion alltid måste vara roligt, och ibland måste man motionera fast man inte har lust, så det får inte bli någon vana att ställa in sina planerade pass.

Däremot anser jag nog att det är okej att gå i från sin planering och göra nåt annat, bara det ändå är motion, liksom.

Ett svettigt pass!

Jag var på step i torsdag. Förr gick jag ofta på step, men de senaste åren har jag liksom tappat det där med pass. Jag är inte så förtjust i att behöva passa en tid. Nu fick jag i alla fall ett infall och anmälde mig till ett pass, och det ångrar jag inte.

Jag var förberedd på att jag skulle få svettas, men att det var så jobbigt, så svårt och så jäkla kul - det hade jag nästan glömt.

Nu funderar jag på om jag ska lägga om min träningsplanering så jag joggar 3 ggr/vecka, kör styrka en gång och step en gång... Jag ska bolla det med min slavdriv... jag menar, med min PT.

En mil, förvisso...

Men med vissa små inslag av promenad. Inte nog med att jag inte riktigt är i form för en mil, det är dessutom jobbigare att jobba med dubbar. Å andra sidan räknar jag med att det ska bli extra lätt att jogga när det blir barmark, så jag ser detta ändå som en slags träning också.

Nu var det väl inte så där mega-smart av mig att välja just denna runda med tanke på att den börjar med nästan 900 meter svagt motlut.

En stund kände jag mig himla besviken, varför ska jag inte kunna jogga en mil när alla andra fixar det, liksom. Men sen slog väl enorfinerna på och jag kände humöret stiga. Vad gör väl det om jag måste gå en minut emellanåt, jag motionerar ändå över en timme, och det är inte alls dumt.

Vill du vara med på TV?

Jag har blivit ombedd att lägga ut följande förfrågning på min blogg, och det gör jag så gärna.

DELTAGARE TILL TV-PROGRAM

VI SÖKER DUOS (25-45 år) TILL SVT-PROGRAMMET 
”KAN DU SLÅ EN PENSIONÄR?”

Två kollegor, kompisar, kärlekspar, syskon, far och dotter etc.

Ni är medvetna om att ni lever ett ganska ohälsosamt liv och vill nu ändra på det. Kanske har någon oförutsedd händelse i ert liv gjort att ni tappat lusten att orka bry er om er själva? Kanske är stress en stor del av ert liv att det enda ni hinner med är snabbmaten på vägen hem? Eller kanske är det så att ålderkrisen kryper tätare inpå, att karriären går före hälsan eller att det stillasittande jobbet gjort dig till en soffpotatis? Har du barn varannan vecka kanske du kastas mellan strikta rutiner och en oplanerad tillvaro med sena kvällar och onyttig mat?

Med hjälp av två inspirerande pensionärer har ni chansen att ta första steget mot ett längre, hälsosammare liv som passar just er – och det kommer vara roligt! 

Maila i så fall snarast till pensionar@jarowskij.se 

Omstart...

Efter att ha funderat fram och tillbaka bestämde jag mig i slutet av förra veckan. I dag var det dags - dags att skriva in sig på Viktväktarna. Ska jag fixa Göteborgsvarvet så måste jag gå ner i vikt, så är det bara.

Eftersom jag jobbar 8-22 i morgon gäller det att planera och ladda med en massa bra mat, och det har jag gjort. Frukost äter jag hemma, men allt annat blir ju på jobbet. Två matlådor, frukt och mellanmål är nu redo att plockas med. Dessutom tar jag med en burk med proteinpulver, att ta till som nöd-mellanmål ifall det behövs. *L*

Vad gäller den jogging jag planerat till i dag så sket det sig med besked. Vid lunchen fick jag så otroligt ont i magen, nån form av magkatarr antar jag, så jag trodde jag skulle kräkas. Trots dubbla doser av Novalucol ville det inte ge sig, utan jag har haft rejält ont till och från och mått illa däremellan. Nu känns det lite bättre, men det var liksom inte aktuellt att snöra på sig joggingskorna. Jag skulle antagligen inte ens ha fixat att böja mig ner och knyta dem, om jag ska vara krass.

Jag är ledig onsdag och torsdag. Enligt min planering står det styrketräning en av dagarna och jogging den andra, och nu bara måste det bli av för senast den 1 mars ska - SKA - jag fixa att jogga 15 km.

HÄRLIGT!!

Kolla in, nu har vi uppnått målet.....

Men vad då - bättre kan vi! *L*

En Barbapapa

Nä, det blev ingen mil i dag heller, men det blev i alla fall 8 km - och alltså en ny Barbapapa. Jag har ju lovat mig själv att köpa en nyBarbapapa för varje kilometer jag lyckas öka.

Till viss del är jag grymt besviken på att jag inte fixade milen, samtidigt som jag ändå tycker att jag gjort det bra som faktiskt joggat 15 km på två dagar. Att jag i dag, dessutom, kunde ta ut mig så pass att jag i princip fick tunnelseende och att jag blev alldeles skakig efteråt ser jag som en framgång även om jag förstår att det låter rubbat. Det betyder ju att jag kunde pressa mig själv så där lite extra, att latmasken inte fick vinna alltför lätt.

Kroppen ville sluta jogga redan vid 6 km, men eftersom jag fixade 7 m i går ville jag inte vara sämre i dag. När jag närmade mig 7 km kände jag att jag ändå ville pressa mig 1 km till, visa att latmasken inte har total makt över mig utan att han får slita lite för att få mig att ge upp. (finns kanske någon psykolog som kan grotta lite i det tänket...)

En orsak till att jag kroknar är nog att jag tycker det blir så ofantligt tråkigt att stå där på bandet och nöta i över en timme. Jag hinner liksom känna efter hur trött jag blir. Även om jag inte är någon nobelpris-kandidat så har jag in alla fall lite mer hjärna än en hamster, och blir alltså uttråkad av att springa på samma ställe.

En annan bidragande orsak till att jag bara tar tvärslut är nog att jag är för dålig på att dricka vatten. Jag hinkar kaffe om dagarna, men dricker knappt något annat.

Alltså - i fortsättningen ska jag dricka mer vatten och jag ska jogga utomhus!

Ett nytt försök...

Det blev ingen mil i går. Vid 4 km trodde jag det skulle funka, men vid 5,5 km var jag så slut att jag kände att jag började ta snedsteg på löpbandet. Eftersom jag är så envis som jag är, så gav jag mig inte förrän vid 7 km, men sen insåg jag att det började bli farligt. Snubbla på ett löpband känns inte så där jättelockande.

Men - skam den som ger sig - i dag gör jag ett nytt försök!