Host host host

Jag tänker inte påstå att det är KUL att jogga, men det är så jäkla skönt - särskilt när man känner att kroppen svarar på rätt sätt.

Eftersom jag har en hosta som halvt sliter ut lungorna ur kroppen på mig har jag fått hostmedicin, och inte vilken hostmedicin som helst utan den bästa - Cocillana Etyfin.

Alla som har provat den vet nog att den är effektiv, mycket effektiv, den riktigt golvar både hostan och hostinnehavaren.

Min vana trogen, att handla först och tänka sen (i bästa fall), gjorde att jag tog en hutt i morse för att slippa hosta sönder mig. Sen åt jag frukost - och kände hur kroppen bara segade ner i nån form av viloläge. Nu hade jag ju planerat att jogga på förmiddagen och det ville jag inte ändra på fast jag knappt höll mig vaken. Alltså packade jag väskan och tog bussen ner till Actic i alla fall.

Upp på bandet, rask promenad 500 m för att bli varm och sen var det bara att köra i gång. Det gick bättre än jag trott. Benen rullade på och flåset fungerade, men det var liksom segt, som i dimma på nåt vis. Jag körde i 8,1 och bestämde mig för 5 km - minst. Det enda jag var lite uppmärksam på var ifall jag skulle känna av Cocillanan på nåt oväntat sätt, så jag var beredd på att låta kroppen bestämma. Men det gick bra. Vid 5 km hade jag kraft kvar och siktade på 1 km till, men vid 6 km fanns det mer att ge så jag körde 1 km till. Då höjde jag dessutom till 8,4 och sedan till 8,6 och 9,0. Vid 7 km tänkte jag ta 500 m nedjogg så då klickade jag ner till 7,6 men det blev så tråkigt så jag blåste på igen och körde med full fart (med mina mått mätt) de sista 300 m upp till 7,5 km. Då gav jag mig för då började jag må lite illa.

Rejält svettig, och ännu mera nöjd, stapplade jag ut i omklädningsrummet och bara njöt av att känna mig duktig.

På söndag blir det jogging igen - då utan Cocillana i kroppen.

Trevlig fredag på er!