En Barbapapa

Nä, det blev ingen mil i dag heller, men det blev i alla fall 8 km - och alltså en ny Barbapapa. Jag har ju lovat mig själv att köpa en nyBarbapapa för varje kilometer jag lyckas öka.

Till viss del är jag grymt besviken på att jag inte fixade milen, samtidigt som jag ändå tycker att jag gjort det bra som faktiskt joggat 15 km på två dagar. Att jag i dag, dessutom, kunde ta ut mig så pass att jag i princip fick tunnelseende och att jag blev alldeles skakig efteråt ser jag som en framgång även om jag förstår att det låter rubbat. Det betyder ju att jag kunde pressa mig själv så där lite extra, att latmasken inte fick vinna alltför lätt.

Kroppen ville sluta jogga redan vid 6 km, men eftersom jag fixade 7 m i går ville jag inte vara sämre i dag. När jag närmade mig 7 km kände jag att jag ändå ville pressa mig 1 km till, visa att latmasken inte har total makt över mig utan att han får slita lite för att få mig att ge upp. (finns kanske någon psykolog som kan grotta lite i det tänket...)

En orsak till att jag kroknar är nog att jag tycker det blir så ofantligt tråkigt att stå där på bandet och nöta i över en timme. Jag hinner liksom känna efter hur trött jag blir. Även om jag inte är någon nobelpris-kandidat så har jag in alla fall lite mer hjärna än en hamster, och blir alltså uttråkad av att springa på samma ställe.

En annan bidragande orsak till att jag bara tar tvärslut är nog att jag är för dålig på att dricka vatten. Jag hinkar kaffe om dagarna, men dricker knappt något annat.

Alltså - i fortsättningen ska jag dricka mer vatten och jag ska jogga utomhus!