En sjua med en motvillig kropp

I morse klev jag upp tidigt trots att jag har ledig dag. Redan vid 8 hade jag petat i mig frukosten. En ledig dag.... oj oj oj.

Väl på Actic klev jag upp på bandet och kände ganska snart att kroppen inte alls ville motionera i dag. Jag valde att inte lyssna på det örat, utan höll mitt tempo (8,5) och lät benen gå. Men OJ så tungt det kändes. Vid 3 km var det väldigt nära att jag fick börja gå en bit, det var som om benen var fyllda med cement. Jag höll ut och vid 3,5 höjde jag farten lite och gjorde en ganska lång spurt upp till 5 km. Då var det så det ven i öronen, kan jag säga. 500 meters promenad och sen på´t igen bara.

7 km klarade jag av, men de sista 300 m var det definitivt bara på vilja, då skrek kroppen att den ville lägga sig ner och bara dö.

Att jag nu, några timmar senare, sitter här och mår illa, känner mig hängig och illamående beror - absolut och helt klart - på att jag tog ut mig på löpbandet. Det har inget att göra med att det går maginfluensa på jobbet.